Ambitiösa vårmelodier
Tuomas Rousi har vid sidan av sin violinistkarriär även studerat i fyra år på Sibelius-Akademins dirigentklass och av söndagens vårkonsert att döma har det inte varit bortkastad tid. Proffsiga amatörorkestern Ylioppilaskunnan soittajat klingade bättre än kanske någonsin tidigare och Rousi förverkligade det ambitiösa och delvis rätt fyndigt planerade programmet på ett minst sagt imponerande sätt.
Rousi är en karismatisk och entusiasmerande ledare, hans plastik är aningen yvig men ändå distinkt, hans sätt att kommunicera med sina musiker ger ett friktionsfritt och direkt intryck och hans tolkningarär musikantiska och chosefria. Alla förutsättningar för ett fruktbart musikskapande fanns således och de utnyttjades även så gott som maximalt.
Och man väjde inte för utmaningar direkt från start. Mendelssohns Midsommarnattsdr ö muvertyr är ett lurigt stycke som ställer stora krav på samspel inom och mellan instrumentgrupperna. Efter en något trevande inledning föll dock pusselbitarna snabbt på plats och några smärre rytmiska skavanker i ståkarna och orenhet i blåsarna kom inte åt att störa det skirt poetiska och eleganta helhetsintrycket.
Aarre Merikantos Symfonik studie från 1928 är ett magiskt verk och tanken på vad han kunde ha åstadkommit om han hade fått höra sin musik litet oftare och lyckats hålla sig borta från morfinet svindlar. Svårigheterna hän var annan natur än i Mendelssohn och långt ifrån obetydliga, men Rousi och hans ensemble manövrerade sig ledigt förbi alla tänkbara blinskär och det suggestiva klangflödet hade både stadga och pregnans.
Rautavaaras sagolikt vackra 70-talshit Cantus Arcticus är även på sitt sätt ett magiskt stycke, om än av ett mer meditativt panteistiskt slag än Merikantos sjudande expressionism, och Rousi var en lyhörd och pålitlig vägvisare genom Rautavaaras arktiska landskap. Det enda stycket som föll något ur ramen var Bachs Femte Brandenburgkonsert, som inte lyckades etablera en fungerande kontaktyta till den övriga repertoaren. Framförandet var dock helt njutbart och solisterna musicerade smakfullt, även om jag inte förstod mig på Pertti Eerolas rubateringar i första satsens solokadens.
Jonte Storgårds gjorde ett bra jobb med att utveckla YS och Rousi fick senaste höst ta övet rodret på en skuta där de flesta vitala delar var i gott skick. Det är med andra ord bara att ytterligare höja ribban och se hur långt den förliga vinden räcker, såväl beträffande YS som Rousis dirigentskap. Hittills verkar kursen vara den rätta.
Mats Liljeroos