Mozartsk metafysik
Mozarts Requiem torde vara ett av musikhistoriens mest legendomspunna verk. Dess födelseomständigheter är förvisso rafflande: musikamatören greve Walsegg beställde en själämässä, med avsikt att senare publicera den i stt eget namn.
Under kompositionsarbetet dog Mozart och hans elev Süssmayer fullbordade verket. Mozarts sista verk är alltså lätt att tolka från ett vulgärromantiskt perspektiv, genom att se det som ett verk vars kraftfulla tonspråk färgats av sin tonsättares medvetande om sin förestående hädanfärd.
Denna dimension kan inte ignoreras, men inte heller överdrivas. Trots allt är det ju själva musiken som gör detta till ett av den sakrala konsertrepertoarens mästerverk. Mozarts Requiem är strängt, arkaiskt och monumentalt. Det är en smaksak om man efter en genomlyssning finner musiken trösterik eller förkrossande. Den slutliga effekten är i varja fall en av katharsis, som en uppenbarelse av existentiell klarhet efter femtio minuter idel musikalisk metafysik.
Seppo Murto förmedlade denna katharsis genom ett inspirerat framförande inför ett fluusatt Domkyrka. Det trista novemberregnet hade inte hindrat konserten frän att vara slutsåld, och vädret gav även i övrigt en lämpligt elegisk inramning.
Kören, sammansatt av Akateeminen Laulu, Dominante och Viva Vox bidrog exemplariskt till ett fint framförande.
De många fugerande partierna klingade med verklig brio, och den alltid lika gripande Lacrimosa-satsen gav klumpen i halsen.
Eventuellt hade körensamblen för få tenorer aftersom balansen ibland var till de lägre stämmornas fördel. Solistkvartetten gjorde väl ifrån sig, framförallt fäste man sig vid den vackert förverligade Benedictus. Ylioppilaskunnan Soittajat gjorde en alltigenom gedigen insats, det var endast några orenheter och ställvis osäkra starter som vittnade om att det rör sig om en studentorkester.
Christian Holmqvist