Föga originella slaviska toner
Klarinettisten Jyri Nissilä sällar sig i egenskap av ny dirigent för Ylioppilaskunnan Soittajat till ett illustert sällskap av tidigare frön, nuvarande internationella förmågor på området.
Hur det går för Nissilä återstår att se. Att karlen är genommusikalisk råder det inget tvivel om. Han tycks ha klara idéer om hur han vill utforma de enskilda verken och han verkar vara en samvetsgrann repetitör med höga ambitioner.
Om han lyckas förverkliga dem i praktiken är sedan en annan femma. En amatörorkester är - hur högklassig den än är - alltid en tungrodd skuta. Man hamnar att göra kompromisser, medan man å andra sidan lär sig hantverket på ett synnerligen effektivt sätt.
Nissiläs dirigering ger ett helt vederhäftig intryck, även om man får känslan av något oförlost, som om den rätt yviga gestiken inte skulla vara optimalt kalibrerad till det musikaliska innehålet.
Detta kan dock antagligen skrivas på den ringa rutinens konto och Nissilä har med största sannolikhet framtiden för sig.
Rachmaninovs attraktiva ungdomsverk, den nästan impressionistiskt skimrande symfoniska fantasin Klippan klingade klangligt förbluffande subtilt och Rachmaninovs melodiska begåvning kom väl till sin rätt i det emotionellt generösa utförandet.
Versionen av samme tonsättares Andra pianokonsert var slaviskt mörkfärgad och känslosam med sina relativt makliga tempon och sugande srtåkkantilenor och samarbetet med solisten Risto Lauriala fungerade mestadels smidigt.
För övrigt verkade Lauriala inte ha konserten helt i ryggmärgen. Vissa partier hade karaktären av arbetsseger och trots att en gedigen musiker an Laurialas slag naturligtvis aldrig gör sin publik besviken fick man känslan av att han kan bättre.
Tjajkovskijs nästä bästa symfoni, Fyran, avslutade den "ryska aftonen" i stor stil och med klackarna i taket. Valthornen spelade upp sig med besked efter den smått katastrofala inledningen och även om trumpeterna kunda ha klingat ännu mer hårresande i det frekvent återkommande ödestemat var det frågan om en på det hela taget stiligt förverkligad genomspelning.
Kvällens repertoar var resultatet an en intern "programmakartävling" - sexton stycken förslag hade inlämnats - och man får framdeles hoppas på större fantasi i orkesterleden eller inom juryn. Det nu hörda programmet var i och för sig funktionellt, men föga originellt och kanske litet väl mycket på den säkra sidan.
Mats Liljeroos