Man kan åtminstone inte beskylla Ylioppilaskunnan Soittajat för bristande ambitioner. Man visade i måndags framfötterna med ett program som hade tvingat många proffsmusiker att kavla upp ärmarna och med godkänt resultat, även om ribban stundtals darrade med besked. ?Con forza? kallas vårens programhelhet och inte helt utan orsak. Det var fyra kraftfullt koncipierade verk som presenterades i versioner som dock i första hand kom att sakna just den avgörande uttrycksmässiga dimensionen. I inledningsnumret, Sibelius Okeaniderna, höll YS-dirigenten David Searle ett så långsamt tempo att den dramaturgiska strukturen riskerade rämna i sina fogar och den dramatiska nerven falna i intensitet. Stormskildringen förlänades en viss tyngd, men Searle hade nog missat något väsentligt i musikens emotionella kärna. Även Prokofjevs Tredje pianokonsert hade krävt en alertare framtoning för att komma till sin rätt. Tjugofemåriga Anna Kuvaja är i och för sig en utmärkt musiker, känslig i anslaget och med ett intelligent grepp om de musikaliska händelserna, men det hade inte skadat med mer kraft i nyporna och våghalsighet i själva tacklandet av solostämman. Nu blev hon mer eller mindre överkörd av orkestern, samtidigt som musiken gav ett aningen tandlöst intryck. Titeln på kvällens uruppförande, Hannu Pohjannoros XL, syftade åtminstone inte på omfånget. Stycket var avfattat som ett tonpoem i miniatyr eller en konsertuvertyr och hade något formmässigt oförlöst över sig. Pohjannoro kompenserade dock i intensitet vad som saknades i dramaturgisk helgjutenhet och tonspråket kändes relativt lättillgängligt, om än inte direkt personligt. Carl Nielsens Fjärde symfoni, Det Uudslukkelige, är ett av musikhistoriens personligaste verk och även om musikens outsläckliga livsenergi denna gång delvis undgick åhöraren hade tolkningen sina poänger. Searle var naturligtvis tvingad till bl.a. tempomässiga kompromisser, men engagemanget var äkta och intensiteten ställvis beundransvärd. Searle och hans äregiriga ensemble tycks för närvarande vara mitt uppe i en dynamisk utvecklingsprocess och det blir intressant att se var man hamnar. En ständigt maximalt tänjd ambitionsnivå fungerar som ett effektivt såll, men kan få negativa bieffekter i form av frustrerade musiker i leden.
MATS LILJEROOS
YS ger måndagens konsert i repris torsdag 13.5 i Solennitetssalen i Helsingfors och nästa vecka far man på turné till Österrike och Ungern med konserter i bl.a. Graz (23.5) och Budapest (25.5). Repertoaren är den samma som vid veckans konserter.