Fransk afton med Ylioppilaskunnan Soittajat
Dirigent: Mikk Murdvee. Solist: Linda Hedlund, violin.
YS franska höstprogram ser spännande ut på pappret. Faktum är dock att det inte fungerar, vare sig stilistiskt eller dramaturgiskt. Temat är fyndigt med lärar-elevrelationer (César Franck Ernest Chausson, Gabriel Fauré Maurice Ravel) och diverse övriga konnotationer, men tidsgaffeln (1872 96) är alltför snäv för sitt eget bästa. Francks tondikt Les Éolides är underskattad och L Arlesienne hör till Georges Bizets mer inspirerade verk. Ravels orkesterversion av pianostycket Menuet antique är hur läcker som helst, Chaussons Poème för violin och orkester likaså och vem älskar väl inte Faurés Pavane. Men helheten kändes splittrad och likriktad. Framför allt kom man åt att sakna ett riktigt Ravelstycke. Gåsmor eller Couperins grav hade legat inom rimlighetens gränser, liksom Valses nobles et sentimentales. Och visst hade det varit häftigt om man vågat sig på Honeggers Pacific 231 som trendsättande uvertyr. Det skall erkännas att YS-nivån är högre än någonsin och bara för något decennium sedan hade många inhemska proffsorkestrar varit nöjda härmed. Tidigare YS-bossen David Searle gjorde ett gott jobb och nye chefdirigenten Mikk Murdvee har hittat en fungerade våglängd med sina musiker.
Murdvee ger dock ett stelt intryck, såväl sceniskt som överlag, vilket är onödigt. Mannen är musikalisk till tusen; det gäller bara att slappna av och låta saker och ting rulla. Även kvällens solist, Linda Hedlund, gav ett förvånansvärt återhållsamt intryck i Chaussonpoemet som gjordes innantill, vilket eventuellt återspeglades i graden av uttrycksmässig frimodighet. Det hade varit skoj att höra vad tidigare YS-bossen John Storgårds haft att säga om detta gäng. Behagligare hade tillvaron naturligtvis varit med dagens musiker, men antagligen hade skolan inte varit lika effektiv.
Mats Liljeroos